.

huvudet snurrar, vad är det egentligen jag vill? allt är bra, en sekund senare faller allt och sedan byggs allt upp igen. mina ögon är svullna och tårarna verkar aldrig försvinna. känns inte som att jag gör annat än att gråta. jag har nästan liksom vant mig vid känslan, även fast det gör lika ont varje dag. jag vågar inte uttrycka mig. det är mina känslor som spårar ur, minnen som skadar alldeles för mycket fortfarande i dagens läge även om det är något som hänt för flera år sen. det är så mycket att jag inte kan hålla reda på nånting, inte ens mig själv.. öppnar aldrig ögonen, är för rädd för att se vad som verkligen finns under ytan, öppnar inte munnen och pratar för ingen lyssnar på riktigt ändå. alltid en i mängden, aldrig någon speciell.. någon värd att komma ihåg. jag vet inte ens om jag kan känna nåra slags känslor för någon av er längre överhuvudtaget. självklart så vill jag säga att jag älskar er, men jag vill känna det också. finns ingen ursäkt för många saker som jag gjort, tog ett steg fram men föll tillbaks lika fort.
Och när en utav dom männsikorna som verkligen gör mig lycklig flyttar flera mil bort, då mår jag fan inte bra asså..

blev ett rätt rörigt inlägg det här men måste få skriva av mig lite..